King of California är ett genuint och imponerande stycke filmskapande, tillika regissören Mike Cahills debut och troligen Michael Douglas mest berömvärda prestation hittills. Douglas återfinns som Charlie, en något desillusionerad och psykiskt labil men godhjärtad man som just spenderat en tid på mentalsjukhus. Hemma finner vi dottern Miranda, spelad av Evan Rachel Wood, som tvingats bli vuxen i förtid för att kunna försörja sig själv i Charlies och moderns frånvaro.
Under sjukhusvistelsen har Charlie studerat en gammal dagbok, förd av en spansk upptäcktsresande på 1600-talet, och blivit övertygad om att en kista med gulddubloner finns nedgrävd någonstans under den sydkaliforniska förorten. Miranda låter sig succesivt övertalas att hjälpa Charlie i sökandet och de båda ger sig ut med metalldetektorer, grävskopor, avancerade mätinstrument och slagborrar i hopp om att finna dublonerna.
Historien känns som en allegori för hur fadern och dotterns något kantstötta men ändå till synes kärleksfulla relation är dömd att se ut, men även för Charlies desperata längtan att åstadkomma något minnesvärt i sitt liv. Det är en sällsynt vacker och engagerande berättelse och Douglas porträttering av den skäggiga, impulsiva och halvgalna Charlie är inget mindre än briljant. King of California är en indiepärla av högsta klass. Något av en modern Don Quijote.

Torrentlänk 1 (DVDR inklusive svensk text)
Torrentlänk 2 (XViD)
Undertext (Svensk undertext till XViD)

/Andreas

När Sam Raimi var 19år regisserade han sin första långfilm Evil Dead och den är onekligen lite av ett mästerverk. Jag fick för mig att det var Sam Raimi som hade regisserat 30 Days Of Night så jag tankade hem den snabbare än en liten vessla. Det är nämligen så att Sam Raimi är lite av en favoritregissör när det kommer till skräckfilmer. Till min besvikelse så är Sam Raimi bara producent och inte alls regissör till filmen vilket tyvärr avslöjades av filmens bristande kvalité..

30 Days of Night utspelar sig i en liten by i Alaska under de trettio dagar på vintern när solen aldrig går upp. En grupp vampyrer intar staden och de överlevande människorna gömmer sig och försöker hålla sig levande i de trettio dagarna till solen går upp.

Filmen är baserad på en serietidning med samma namn och det känns som om vissa saker som fungerar i serier inte helt håller i en spelfilm. Vampyrerna är lite okarismatiska och ibland mer som zombies än vampyrer. Det är t.ex. bara en vampyr som kan prata, de andra får nöja sig med att väsa. Det är tyvärr inte så spännande som det skulle kunna ha varit och glimten i ögat som man är van vid från Sam Raimi filmer saknas helt.

Jag sågar den ändå inte helt, vissa bitar är bra och det är väldigt snyggt. Synd att inte Sam Raimi själv regisserade den, då hade den kunnat gå till historien som en klassiker.

Torrentlänk (En telesync i mycket bra kvalité, som en dvdrip)

/Jon

Will Smith spelar forskaren Robert Neville, som är den sista kvarvarande människan på jorden efter att ett påstått cancervaccin istället spridit en smitta som förvandlar människor till zombieliknande varelser. Vår hjälte, som av oklar anledning är immun mot smittan har axlat ansvaret att finna ett vaccin för att reversera denna.

Även om konceptet givetvis inte är något nytt så känns det åtminstone inledningsvis lovande då Smith cruisar runt på new yorks folktomma och numera exotiska gator i jakt på en hjort att äta till kvällsmat. Det är vackert och påkostat. En annan trevlig sak är att de håller på spänningen, det dröjer innan vi konfronteras med den första zombien, och en rejäl förväntan byggs upp.
Vad som är mindre kul är att när det väl sker är det en cgi-varelse ála gollum som studsar fram och som är ungefär lika skrämmande som trollet Shrek (en figur som f ö flitigt marknadsförs i filmen). Smith fångar varelserna och utför experiment, tappar hoppet och finner det igen, konverserar med skyltdockor och klappar sin hund. Det är knappt uthärdligt och man blir hyfsat trött på Smith’s monologer och ynkliga försök till skådespeleri. Slutet, som är så ofattbart dåligt sänker filmen ytterligare. Det här kunde blivit något riktigt stilfullt, men slutar tyvärr med magplask.

Det bästa är förstås att bilda sin egen uppfattning genom att som vanligt följa länken nedan.

Torrentlänk

/Andreas B

Av någon anledning så tycker amerikanarna att storyn är helt förträfflig eftersom att de gör en remake på den en gång varje decennium, nu 2007 var det dags för den fjärde tolkingen i filmform och denna gången med Nicole Kidman och Daniel Craig i huvudrollerna.

Lyckas det då bättre denna gång? Nej, det är precis lika dåligt som tidigare försök. Det är inget fel på skådespeleri, foto, klipp eller regi; det är det förbaskade manuset som ställer till det. Man kan förlåta femtiotalsversionen för att vara skräckpropaganda mot kommunism men 2007 håller det inte. Är själva grunden i storyn riktigt dålig så går det inte att rädda, man kan inte polera en bajskorv.

Torrentlänk1

Torrentlänk2

/Jon

Kevin Bacon gör kanske sin bästa roll någonsin i en film som osar Taxi Driver långa vägar.

En affärsman stannar på en mack med sin son en kväll. Macken blir plötsligt rånad och affärmannens son blir mördad. När det visar sig att gängmedlemmen som gjorde det inte får något straff så tar affärsmannen lagen i egna händer och ger sig ut på en hämdresa.

Det är brutalt, svart som natten och fruktansvärt spännande. Ibland är det lite onödigt mycket Taxi Driver referenser men jag tycker ändå att filmen klarar av att stå på egna ben. Ska man klaga på något så är det kanske att det inte är helt trovärdigt hela tiden men vad gör det när det är så bra action. Oj, sa jag det högt?

Torrentlänk

/Jon

Jag har ett nytt favoritband. Fireflies. Det låter som om The Clientele har mött upp med Bobby Wratten från Field Mice i ett försök att råda bot på den kalla, hemska och bistra vintern. Jangliga twee-gitarrer möter varm, långsam, nästan viskande stämma. Det är fasansfullt vackert. Jag känner att mina ord inte kan göra musiken rättvisa så jag låter Lisle Mitnik, geniet bakom enmannabandet, uttrycka sin ambition:

”I try to craft each song into a tiny snow-globe-sized universe you can curl up in and get lost for a little while.”

Och precis så känns det. Precis så omhuldad men ändå avskärmad känner jag mig. Jag har alltid velat bevittna de tropiska eldflugornas starkt luminiscenta parningsdans, men när jag kan lyssna på dem i form av bedårande fin indiepop så känns det precis lika bra. Jag kommer nog att överleva den här vintern också. Tack.

Torrentlänk

Fraction Discs (Här kan du köpa skivan för 90kr, det är den värd.)

/Andreas

Vissa delar av populärkulturen känns lite som de första gångerna man onanerade. Det är nytt, skönt och ganska spännande. Men samtidigt inte riktigt ok, något man gör fast med en känsla av att man borde göra något helt annat.
Inom populärkulturen brukar man kalla det här för Guilty Pleasure. Vanligtvis tar det sina uttryck i form av Jean-Claude van Damme-filmer, tv-serien Seventh Heaven och Darins senaste skiva.
Nu finns här även en trend att istället hylla nördheten inom populärkulturen. Istället för att skämmas så hyllar man det smala. Att vara överdrivet initierat i något är ofta något man bär med stolthet och skiljer en från alla andra (för oftast gillar vi ändå exakt samma saker ändå).
Och då finns ju helt enkelt inte Guilty Pleasure som begrepp längre hävdar vissa. Det är fine, jag håller faktiskt med. Men så börjar jag prata science fiction och människorna runt omkring mig rullar på ögonen och suckar högljutt. Det är ju inte längre på en mobbningsnivå att bland vanliga människor komma ut ur Star Trek-garderoben, men det är inte riktigt ok ändå.

Jag har länge försökt få människor att ändra uppfattning om en genre lite väl bespottad för vad den egentligen är skyldig över. Precis som i alla genrer finns där skräpet, men där ryms också tv-serier som Battlestar Galactica. Och den kan vara något av det mest komplexa karaktärsdramat jag sett på väldigt länge.
Seriens skapare Ronald D Moore har lyckats rymma de allra största frågeställningarna tillsammans med detaljrika relationsskildringar. Han gör det även vansinnigt bra, och alltid med spänning och nerv.
Där Heroes tappade redan i sista avsnittet av första säsongen (där i och för sig konsensus numera är att de har shape up ganska mycket senaste avsnitten) så tar Battlestar Galactica, trots ytligt sett en ganska enkel story arc, ständigt nya vägar.
Heroes och Battlestar Galactica är förresten den närmaste liknelsen jag lite krystat kan komma fram till, om jag nu måste försöka. Men Battlestar Galactica är så mycket vackrare, otroligt och spännande.
En av de bästa tv-serierna någonsin.

Den här mini-serien i två avsnitt gjordes som pilot för tv-serien som följde, och sätter snabbt handlingen på rätt väg. Den är inte riktigt representativ för hela serien, karaktärerna är fortfarande lite suddiga och det är lite väl mycket som måste in på dessa drygt tre timmar. Men man måste börja någonstans.

Snart går Battlestar Galactica in på sin femte och sista säsong, för till skillnad från Lost vet de värdet av att sluta på topp. Och oj vad peppen är stor på den säsongen!

/ Niklas

Torrentlänk

Jul jul jul, snart är den här. Julgröt och glögg, ja ni vet hur det brukar gå till. Jag tycker egentligen inte att julen är en högtid som bör uppdateras och bli mer modern på något sätt, jag tycker att man ska lyssna på samma julskiva varje år. Ni vet den där Absolute Christmas samlingskivan, den går inte av för hackor. Fairytale of new york med The Pouges är och förblir världens bästa jullåt någonsin, jag skulle inte vilja påstå något annat. Hur som helst så snubblade jag över den här smått fantastiska samlingen indie jullåtar. Jag kan tänka mig att göra en mindre uppdatering av min jul och lägga till den som tradition.

Skivan innehåller ganska blandade indieartister och låtar som har någonslags jul anknytning, vissa är rena jullåtar och vissa är till och med covers på gamla julbitar. Bland de 21 låtarna hittar man Of Montreal, Flaming Lips, the Knife, Aislers Set, Bright Eyes och Yo La Tengo. Vem det än må vara som har satt ihop den lilla samlingen ska ha ett stort varm tack, kanske ett julkort till och med.

Jag skulle även vilja tipsa om journalisten Moa Erikssons jullåt On Christmas Day som hon har gjort ihop med Ronny från superbra popbandet We and lisa. Fantastiskt kitschig jullåt som man till och med kan ladda hem lagligt och gratis.

Torrentlänk ( A Very Indie Christmas)

Länk (Moas jullåt på Myspace)

/Jon Eriksson

Jag har alltid varit något av en fantasy-nörd och hade således relativt höga förväntningar på filmatiseringen av Neil Gaimans roman ’Stardust’. Det var ett par år sedan jag läste boken och handlingen hade lämnat mitt minne, bra eftersom filmen blev mindre förutsägbar, men även lite tråkigt då jag inte kan redogöra för huruvida filmen ger boken rättvisa.
Stardust handlar om Tristan (Charli Cox), en pojkaktig ung herre som förgäves söker kontakt med den vackra och åtråvärda Victoria (Sienna Miller). Hans ansträngningar känns tämligen lönlösa fram tills den dag då en stjärna faller fån skyn och Tristan bestämmer sig för att hämta hem denna åt Victoria, och mot denna erhålla hennes hand. Han ger sig av mot det främmande och magifyllda riket Stormholde där en kapplöpning efter stjärnan inleds. Tristan är nämligen inte den enda som törstar efter den fallna stjärnan, utan korsar även vägar med häxan Lamia (Michelle Pfeiffer), den beryktade piratkaptenen Shakespeare (Robert DeNiro) och ett par maktgalna prinsar.
’Stardust’ är en solid och välgjord film med överlag intressanta och välspelade karaktärer, särskilt Deniros ’Kapten Shakespeare’ som vinner honom ny respekt efter ett par ganska tråkiga och förutsägbara prestationer det senaste. Produktionen känns i övrigt av typiskt hollywood-sagosnitt med begränsat våld och obehagligheter, och istället fokus på romantiken och hjältesagan. Inget ont om det, men personligen föredrar jag den råare och läskigare fantasy-tonen som Guillermo del Toro skämde bort oss med i 2006 års Pan’s Labryrint (en film man måste se).
Trots den sockersöta tonen är Stardust definitivt en av de bättre fantasyfilmerna som är sprungna ur hollywood på senare tid, och bjuder på en efterlängtad verklighetsflykt i vintermörkret.
Mer fantasy åt folket!

/Andreas

Torrentlänk 1
Torrentlänk 2 (Pan’s Labyrint)

’Control’ är Anton Corbijns långfilmsdebut om post-punk bandet Joy Division och framförallt dess problemtyngde och karismatiske sångare Ian Curtis. Corbijn, som är världsberömd för sina musikvideor och fotografier, har tidigare arbetat med artister som Morrissey, Depeche Mode, U2 och givetvis även Joy Divison. Han tackade först nej till att filma ’Control’ men insåg till slut att han trots allt var ”rätt man för uppdraget” som han själv uttryckt det.

’Control’ är filmad helt i svartvitt, vilket definitivt är rätt val och en bit in i filmen känns någonting annat direkt otänkbart. Inledningsvis får vi följa Ian och hans bekanta experimentera med droger, tjejer och tampas med allmän identifikation. Det dröjer dock inte länge förrän Ian träffar Deborah, börjar jobba på arbetsförmedlingen och samtidigt blir utplockad som sångare i bandet Warsaw av gitarristen Bernard Albrecht (senare Sumner) och Peter Hook. Det är hit fokus flyttas tämligen snabbt; till problematiken kring att kombinera familjelivet i småstaden och att turnéra med bandet, som nu blivit Joy Division, och dessutom hantera de frestelser som det innebär att att plötsligt vara rockstjärna.
Det är inte konstigt att fimen kretsar kring just detta, eftersom den är baserad på Deborah Curtis bok ’Touching from a distance’, däremot tycker jag det missgynnar historien och portättet av Ian som helhet. Inblicken i Ians liv bortom de de kvinnliga relationerna är begränsad och det är svårt att få en uppfattning om hur han faktiskt var som person, vän, och bandmedlem. Ian led av epilepsi och blev, enligt dåtidens begränsade kunskaper om sjukdomen, medicinerad därefter. Man kan fråga sig hur allvarlig hans diagnos var och hur nedtyngd han var av den, om den gjorde honom deprimerad eller endast tillfälligt sinnesförvirrad. Var självmordstankar något som ständigt fanns närvarande eller snarare något som visade sig under och efter anfallen? Svårt att veta, och kanske är det att fråga efter för mycket, men jag tycker ändå att det är saker som hade bidragit till att komplettera historien om Ian Curtis.
Nu låter det som om jag överlag är negativt inställd till ’Control’, vilket inte är fallet, utan jag fann mig snarare nödgad att peka på brister som nästan ofrånkomligen uppstår när man utgår från en persons perspektiv och berättelse, i det är fallet hustrun Deborahs.
Bortsett från bristerna i porträttet är ’Control’ en helgjuten spelfilm. Det svartvita fotot är fantastiskt vackert, estetiken fulländad och formatet inger en känsla av genuinitet och äkthet, som annars kan vara svårt att ta fasta på när det gäller retrospektiv. Jag måste även applådera Sam Rileys rolltolkning, till en början tyckte jag att hans Ian Curtis var en aning för vacker och polerad men han växer in i rollen på ett imponerande sätt. På scen, under låten ’Dead Souls’ når han sin kulmen med de karaktäristiska maniska ansiktsuttrycken och spasmiska dansrörelserna som lämnar mig med öppen mun och andan i halsen i beundran.
Med ’Control’ har Corbijn otvivelaktligen skapat ett stycke filmhistoria, inte ett mästerverk, men en trovärdig och minnesvärd historia om en av musikhistoriens viktigaste och mest intressanta personligheter.

Torrentlänk 1
Torrentlänk 2 (Soundtrack)

/Andreas